Veronica Marklund Jägerving

Veronica Marklund Jägerving

Balsam för själen

ÖvrigtPosted by Veronica Marklund Jägerving Wed, March 07, 2018 18:06:49
Förra veckan hade vi en gemensam träning. Trots att det till alldeles i sista sekund verkade som att vi skulle vara där själv, så blev det tre ekipage som for ut i spåren. Vi hade skidor, kickspark och släde representerade där, vilket är superroligt att alla kan träna tillsammans fastän vi tränar på olika sätt. Det var förra söndagen.


Tisdagen förra veckan höll jag i andra tillfället av valpkursen. Och nu i helgen hade vi faktiskt inte någon gemensam träning. Förfrågan gick ut med intresset såg inte ut att finnas och därför valde vi att träna hundarna själv.

Men det positiva för min del var att jag körde skoter när Morgan körde hundarna i söndags. Och kom nu ihåg att våra hundar är väldigt dåligt tränade i vinter just för att Morgan inte har den tid det krävs för att hålla hundarna bra tränade, och jag dras med min framsida fot och hälsena.

Nåväl, i söndag när hundarna hade sprungit ca 15 km, och det var 5 km kvar, frågade Morgan om jag ville köra över en halvstor myr. Ja, varför inte? Hundarna hade gått in i sin lugna lunk, plan och inga tvära kurvor. Vad kan gå fel?!

Jag körde över myren, och eftersom hundarna tog det så pass lugnt så ansåg jag att det inte ska vara några större problem att köra hem, så han fick aldrig tillbaka spannet under den turen.

Det blev alltså min första slädhundtur sedan 22 december.

Fredag 22 december hade jag tagit ledigt för att hinna ut ordentligt med hundarna, hinna handla julmaten osv. Morgon började med en tur med det långsammare gänget. Det är ett gäng som vi försöker sälja eftersom de inte klarar av att gå tillsammans med det övriga spannet hos oss. De håller helt enkelt totalt olika hastigheter och det blir ingen harmoni i körningen på det sättet. Det här gänget fick bara springa några kilometer, men tillräckligt för att jag ska känna att de fått göra något iaf. Jag for in till Kalix och handlade det sista inför julen (som vi för övrigt såg till att fira ute med hundar och skotrar, grillade korv, för att sen till middag äta en trerättersmiddag iklädd underställ). Väl tillbaka så skulle jag hinna ut på en tur med det andra spannet. Spannet som jag hade planer på att köra Vindelälvsdraget med.

Jag for ut, spåren var optimala på alla sätt och vis, och dessutom gick hundarna helt underbart. Där fick jag min lön för mödan! Efter spåret jag valde att ta så finns det en sväng, typ 180 grader. Där i den svängen strulade jag till det. Jag vet inte vad som hände, men det resulterade i en rejäl stukning och bristningar i hälsenan. Så smart som jag är, så söker jag helst inte vård i onödan, vilket gjorde att jag haltade omkring i 3 veckor innan jag sökte vård. Fick komma till en sjukgymnast som diagnoserade det. Hade jag sökt vård tidigare hade jag troligtvis blivit bra tidigare också, men när jag kom hem från turen så tänkte jag mig att jag får vila en eller två dagar så står jag på släden igen. Tji fick jag där!

Men nu har jag stått på släden igen. Slutsatsen från den turen var att Morgan inte får köra en hel tur någon mer gång själv den här vintern. Åtminstone inte om jag följer med på skoter. Balsam för själen att få stå på släden igen, och det värsta är att jag tror inte att jag kommer göra någon riktig tur själv den här vintern. Känslan att stå på släden själv, hundarna är framför en och lyssnar på varje liten vink, vi är där ute mitt i skogen, inte en ljud och inte en människa på långt håll. Det är något alldeles extra och någonting som varenda människa borde få uppleva. Det är då jag inser att varenda sekund jag har lagt ner på hundarna är så värd den. Det har varit värt all höstträning i två plusgrader och spöregn, det har varit värt kommandoträningen där jag har hållit på att slita av mig allt hår i frustration för att jag inte har lyckats få en hund att förstå vad jag vill, det är värt varenda nedlagd krona, varenda sekund av hundgårdsbygge, det är värt sprickor i skelettet och hälsenor som varit nära att gå av helt, det är värt smärtsam rehabträning för att kunna ställa sig på släden igen!

Mitt stora mål den här vintern var från början en start i Vindelälvsdraget. Den starten kommer inte att bli av för mig eller mina hundar, "mitt" lag kommer däremot att stå på veterinärbesiktningen om en vecka och en dag, de kommer att sammanfatta dagen och vara stolta över sig själv och sin hundar (med all rätt) om en vecka och två dagar. Under nästa helg kommer de att åka hemåt med ett leende på läpparna över att de och deras hundar har deltagit i Vindelälvsdraget och oavsett placeringen i resultatlistan så kommer de att vara nöjda med den egna insatsen för att de har tagit dig igenom allt. Det är åtminstone det jag tror och hoppas att kommer hända under nästa vecka. Jag får hålla mig uppdaterad, men jag kommer inte att delta på plats.

Förutom att jag har hunnit stå på släden för första gången på 2,5 månad så har vi hunnit ha första tillfället av samarbete med Nyborg multisportföreninng samt tredje tillfället av valpkursen.

Nyborg´s multisportförening har frågat oss om vi skulle kunna tänka oss att ställa upp med hundar när de har tema skidåkning med hund. Vårt självklara svar var ja, och i måndagskväll var det relativt kallt, ändå kom det 10 barn på träning. 7 hundar var på träningen, och ett gäng hurtiga föräldrar som sprang runt och runt med våra hundar. Det var bra träning för hundarna att vara i en sån miljö, även om man märkte att vissa tyckte det var underligt att springa runt, runt på ett kort spår, varv efter varv. Samtidigt var det konstigt att springa med okända människor när ägarna stod på sidan om eller sprang med någon annan hund. Men hundarna som fick delta var väl utvalda för att förutsättningarna skulle vara de bästa för att de skulle fungera i en sådan miljö. Vi gav dessutom instruktioner i förväg i hur man beter sig kring hundar som jobbar och både föräldrar och barn skötte sig exemplariskt. Det verkade vara uppskattat också, det verkat ha blivit en riktig hit, vilket är superroligt för oss att se och gör att de tre kommande tillfällen när vi ska göra samma sak blir något att se framemot.

Just nu laddar vi upp inför Draghund i Norr´s KM som hålls på lördag. Just nu har vi 17 anmälda starter, och med tanke på hur nystartade förening vi är så tycker jag det är otroligt bra. Förhoppningarna finns i att det kommer att bli fler starter, men det är ännu osett. Jag kommer delta som funktionär, tidtagningen är vad det ser ut att bli för min del just nu eftersom jag inte kommer att starta alls.



Välkommen att delta, antingen som startande eller publik, på Draghund i Norr´s första KM! Bilden är från evenemanget, och länk till evenemanget hittar du här!

  • Comments(0)//blogg.marklundjagerving.se/#post22

Sjukgymnast, valpkurs och valputveckling

ÖvrigtPosted by Veronica Marklund Jägerving Sat, February 24, 2018 07:14:25
I måndags var jag till sjukgymnasten. Jag får räkna med 6 veckor träning till, sen hoppas jag vara hel. Det är skönt att ha fått höra en ungefärlig tid. I min värld innebär det även att jag bör kunna stå på hundsläden till påsk. Jag kanske kan det tidigare. Vi får se, jag vill inte att vissa rörelser ska göra så otroligt ont eftersom jag vet att risken finns att jag behöver parera och däremot göra dessa rörelser. Men nu är det länge sen jag lyckades göra något som gjorde sådär otroligt ont. Kanske jag står på släden snart.

Tisdag stod det valpkurs på schemat. Valpkurs med 8 härliga valpar i Kalix Brukshundklubbs regi. På mina kurser tar jag vanligen bara upp till 6 ekipage, men den här kursen har jag Linnéa med mig som förstärkning vilket gjort att jag tycker det känns okej med fler ekipage. Det här var första tillfället för den här kursen, och första gången som jag håller valpkurs i Kalix BK:s regi. Kursen håller jag i Kalix Brukshundklubbs inomhuslokal. Jag är fascinerad över hur de har lyckats ställa iordning lokalen. En stor lokal som de städat upp och lagt in konstgräs. Jag vet att de lagt ner ett gäng med dagar trots att kontraktet var skrivet relativt kort tid. Sen blev tyvärr inte uppslutningen i nyttjandet av lokalen så stort som de hade hoppats vilket såklart är tråkigt. Jag själv nyttjar inte lokalen privat eftersom det är vintersäsongen som är högsäsong för dragträningen. Men den måste ju vara underbar att vara i för brukshundfolket i stort. Det är inomhus så det hålls alltid plusgrader där, det hålls inte rumstemperatur men jag tycker det skulle vara en nackdel då många hundar inte skulle orka jobba så mycket i den temperaturen. Sen är det inomhus, för den som är där själv så kan man hålla hunden lös utan att vara orolig att den springer ut på vägen, fram till andra ekipage osv. Nej, jag trodde lokalen skulle nyttjas mer än den faktiskt nyttjas, så det är tråkigt att se hur mycket jobb de lagt ner och hur lite den nyttjas av klubben. Men det är en underbar lokal att hålla kurs i!

I övrigt har veckan flutit på. Elsa är fortfarande med mig på jobbet där "alla" fortfarande kämpar för att vinna hennes hjärta, men utan framgång. Hon är till viss del osäker på okända människor, men framförallt obrydd skulle jag säga. Hon vill inte släppa in okända människor i sitt liv helt enkelt. Hon är inte arg eller liknande, hon släpper in de på kontoret och så länge de inte söker kontakt med henne så är det inte några problem alls. De som däremot söker kontakt med henne väljer hon att gå ifrån. Hon vill helt enkelt inte släppa in okända människor i sitt liv, trots att de funnits kring henne i över en månads tid nu så är hon inte brydd om kontakten med de. Det är härligt att se henne växa och utvecklas som individ, men även se hennes personlighet i allt. Till en början en osäker individ som nu har vuxit in i familjen. Lite nyfiken på okända människor men framförallt obrydd. Hon är fortfarande en osäker dam men som vågar prova och testa, t ex var det inte några bekymmer att hoppa och putta på kompostgaller tills de ramlade. Skramlandet i fallet av kompostgallren var inte heller några problem. Hon får lära sig mer och mer regler här i familjen, även om mycket fortfarande är väldigt löst för att hon ska våga fortsätta utvecklas. Jag har vid flertalet tillfällen fått frågan om hon är ett ledarhundsämne och där blir mitt klara svar nej. Trots att jag inte ser något ledarhundsämne i henne i dagsläget så kommer träningen läggas upp som om det var ett självklart ledarhundsämne. Att jag inte ser ett ledarhundsämne i henne ska inte göra att hon inte får möjligheten att bli en ledarhund om det är något hon klarar av och skulle tycka om. Speciellt inte nu när det känns som att jag har all tid i världen att lägga ner på henne så hon är med mig i stort sett dygnet runt.



  • Comments(0)//blogg.marklundjagerving.se/#post21

Att göra någons dag

ÖvrigtPosted by Veronica Marklund Jägerving Sun, February 18, 2018 16:31:37
Jag som trodde att jag var färdig med bloggandet för den här helgen, men icket!

Idag var vi ut med hundarna. Morgan körde ett 5-spann (Busa, Yenna, Shakes, Ronnie och Kjell) och framför de låg jag med skoter och Elsa på skotern. Jag ser fyra personer som går efter spåret, mötande, så jag stannar för att se att allt går bra; när man möter människor efter spåret så vet man ju inte om det är någon som är rädd för hundar eller dylikt. När man dessutom har en ettåring i led, så är man som förare inte helt hundra på hur hundarna kommer att reagera.

Jag kör skotern till sidan av spåret, stänger av skotern och personerna fortsätter att gå mot mig. När de kommer fram så berättar jag att det är ett hundspann på väg, mest bara för att visa hänsyn till fotgängarna efter skoterspåret.

Det visar sig vara personer från Ukraina, bor nu i Stockholm men har en långhelg här uppe i norra Sverige. De var helfascinerade över att få se ett hundspann. Vi gjorde helt enkelt någons dag, kanske till och med någons resa, enbart genom att göra det vi borde och vill göra; träna hundarna.

Som pricken över i:et så fick vi även göra Yennas dag. När vi kommer hem så släpps Yenna lös för att gå med henne till sin hundgård, men hon väljer bron. Hon vill helt enkelt in i huset, och såklart fick hon komma in ett tag. Vi har ett gäng hundar som bor utomhus, men de flesta tycker också om att vara inomhus. De har lite olika erfarenhetsnivåer av att vara inomhus, så vissa hundar måste vi passa mer än andra när de får komma in. Vissa vill bara vara inne fem minuter, medan andra nog skulle kunna tänka sig att bo inomhus. Det är såklart också något som påverkar hur mycket de varit inne. Underbara hundar och underbara individer!



  • Comments(0)//blogg.marklundjagerving.se/#post20

Helgen vecka 7

ÖvrigtPosted by Veronica Marklund Jägerving Sun, February 18, 2018 09:38:34
Den här helgen har jag spenderat tid att skotta snö ur hundgårdarna. Något som behövts under en tid, gubben har gjort någon seriös insats men det finns fortfarande kvar mer som kan göras. Därför har jag gjort en insats i det under gårdagen och tänkte göra någon ytterligare insats under dagen för det.

Hälsenan läker, jag gör de övningar som jag blir tilldelade av sjukgymnast men just nu känns det som att allt står stilla. Övningarna gör ont, och det gör inte mindre ont nu efter att jag genomfört det under någon vecka. Det gjorde det förra omgången och då höll jag motivationen uppe att fortsätta. Nu fortsätter det att göra åtminstone lika ont. Jag tappar motivationen. Samtidigt vill jag så snart som möjligt upp på släden igen, dels för att det är underbart att stå på släden men också för att hundarna ska få bättre träning är vad som nu blir av.

Men i väntan på att foten ska bli tillräckligt bra för att köra hund igen så får jag sysselsätta mig på andra sätt. Den här helgen blev det genom att skotta hundgårdar, sen fick Lee komma in ett tag och han heltrivs med det (även om det inte syns på bilden)!



  • Comments(0)//blogg.marklundjagerving.se/#post19

Småbarnsförälder

ÖvrigtPosted by Veronica Marklund Jägerving Sat, February 10, 2018 08:09:06
Mitt tvåbenta barn är nu 7 år men min yngsta familjemedlem är 11 veckor, Elsa.

Elsa för två dagar sedan. Om du undrar över all skit på golvet så är det renhår. Både jag och dottern har renskor, och den ena hade ramlat ner på golvet när vi var på jobbet. Behöver jag påpeka att det bara var skräp kvar av den skon?! Och Elsa som följer med mig på jobbet var helt oskyldig!

För tre veckor sedan åkte jag och hämtade Elsa utanför Lycksele. En underbart söt tikvalp, väldigt försiktig men hon tar för sig mer och mer, vilket jag tycker är positivt. Hon är fortfarande inte brydd om främlingar, eller snarare, hon är nyfiken på främlingar men hon vill inte att de ska bry sig om henne. Det blir lite obehagligt.

Elsa kommer efter bra draglinjer om föraren har tänkt satsa på långdistans. Det är just vad min tanke är med henne, hon ska dra mig fram, mil efter mil i underbart vackra vinterlandskap. Ja, hon ska dra mig fram mil efter mil i snöstorm och nollgradigt spöregn också, men någonstans är det ju inte de milen som jag längtar efter även om jag vet att de kommer att komma.

Men just nu är det jag som får anstränga mig för hennes skull. Jag sover på soffan för att kunna vara en trygghet för henne, jag springer (ok, går) ut med henne stup i kvarten för att det inte ska hända några olyckor inomhus, jag passar på henne 24/7 för att hon inte ska tugga sönder allt i hennes väg, för att hon ska lära sig att man inte hoppar upp mot bänken för att se vad som finns där. Jag är vaken på nätterna när Elsa kommer på att det är dags att vara vaken, ibland 15 minuter och ibland 2 timmar. Ja, på så sätt är Elsa som vilken valp som helst, hon är skitjobbig men ändå så underbar att det är värt att anstränga sig. Framförallt är det värt att ansträng sig nu, bygga upp en god relation mellan oss, för att hon ska vela jobba med och för mig som vuxen, för att hon ska bli den duktiga lyhörda hunden som jag vill ha i spannet. Samtidigt som jag lär känna henne så väl att jag kan vara lyhörd på hennes signaler, att jag kan se på henne när det är någonting som inte är rätt, att jag kan se på henne när jag kan pusha henne mer och när jag inte bör göra det.

Jag vet att det är många som tänker och tycker att draghundar inte behöver kunna annat än dra, och till viss del är det väl så men till viss det absolut inte. Om jag bara har hundar som kan dra och ingenting annat så blir det inte samma harmoni i draget som det kan bli annars. Att ha hundar som lyssnar när de ska ta det lugnt, stannar när jag ber om det, lyssnar när de ska ta i mer, uppskattar mitt peppande och beröm, tar riktningskommandon som höger, vänster och framåt är guld värt i draget. För att mina hundar ska vela lyssna på mig, trots att deras vilja ser annorlunda ut, måste jag jobba med de. Jag måste jobba med relation och lyhördhet, och enligt mig är det enklast att jobba med det utanför draget. Att dessutom ha en hund som kan vara inomhus utan att riva huset, som kan följa med på byaevenemang utan att vela fram till allt och alla, eller vara rädd för allt och alla, som kan ta en promenad på stan utan att slita armarna av föraren; allt detta gör att det är enklare för mig som ägare att faktiskt låta hunden följa med på olika saker, att vara med i vardagen på olika saker. Allt detta tillsammans bygger på vår relation och det är även här som jag jobbar med att få en lyhörd hund. Det är här jag tränar in kommandon som höger och vänster, kommandon som lugnt och stanna. Det är här jag lära hunden att mina ord betyder mycket, jag jobbar med belöningar som hunden tycker om, och jag jobbar med belöningsutveckling för att ha en större repertoar att använda mig av när jag ska belöna min hund.

Elsa följer med mig på jobbet. Tanken när jag hämtade henne var att hon skulle få bo inomhus första tiden, men bo ute i hundgård dagtid när vi är på jobbet. Eftersom hon bodde utomhus hos sin uppfödare, och hon skulle få gå med de hundar som har en varm koja, såg jag inte något fel med det. Dock kunde jag inte göra bedömningen att Elsa klarar av att gå med de hundarna än, så hon fick testa åka lastbil istället, vilket resulterade i en åksjuk hund. Eftersom har hon därför fått följa med mig på jobbet. Hon är den där söta valpen på jobbet som alla vill fram och hälsa på, men som är otroligt svårflörtad så det är enbart ett fåtal som får göra det för henne.

Det går att sammanfatta min tankar lite i stil med att det är av största vikt att lägga ner mycket tid, även på draghunden. Ju mer tid jag lägger ner på mina hundar, desto bättre är förutsättningarna för att jag ska få den hunden jag vill ha. Sen är det självklart så att olika hundar har olika förutsättningar; de föds med olika förutsättningar och växer upp med olika villkor som också gör mycket för de vidare förutsättningarna hunden får i livet.

  • Comments(0)//blogg.marklundjagerving.se/#post16

Fortsättning

ÖvrigtPosted by Veronica Marklund Jägerving Sat, February 03, 2018 19:45:07
Fredag 22 december valde jag att ta ledigt från jobbet. Mercedes hade fått jullov och jag såg ett bra tillfälle att hinna köra hundarna, bägge spannen, helt själv efter att armen blivit bra.

Från morgon tar jag ut första spannet. Allt går bra och jag njuter av allt. Hundarna gick bra, spåren var bra, vädret var bra, dock höll jag ner distansen med det spannet men allt gick bra!

Jag tillsammans med Lee och Sky i led, Storm och Balto längre bak i spannet.

Jag var helnöjd och tänkte att jag åker in till Kalix för att handla inför julafton innan det blir alltförmycket folk i affärerna. Jag hann, kommer hem och packar upp allt och är fortfarande helnöjd över dagen.

Nu ska jag ut och träna det andra spannet. Det här spannet hade jag tänkt delta med i Vindelälvsdraget så fokus ligger mer på träning mot sprint med det här spannet (det andra är mitt "korvgrillarspann"). Jag selar in hundarna, Mercedes går till en kompis så jag får en hundspannstur ensam tillsammans med hundarna.

Vi lämnar gården, jag njuter av att hundarna går riktigt bra, de håller ett bra tempo, lyssnar på mig, spåret är perfekt, inget folk ute så vi har spåren för oss själva, de två vägövergångar som vi har på första biten har gått hur bra som helst. Ja, jag står helt enkelt och njuter av allt. Då plötsligt händer något. Jag är inte helt säker på vad det är eftersom allt går relativt fort. Det jag vet är att jag försöker parera med högerfoten, jag är lur på att jag innan det fastnade med tårna i en knöl på spåret men som sagt är jag inte säker. Jag gör en riktig praktvurpa med släden. Hundarna stannar relativt snart därefter. Först ser jag bara på det som att jag tippat med släden som vanligt. Det händer då och då eftersom de roliga spåren, både för mig och hundarna, är de kuperade spåren som är allt utom långa rakor. Gärna smala och ringliga spår i kuperad terräng.

Nåja jag ställer mig upp... Jag försöker ställa mig upp, men högerfoten bär mig inte. Där sitter jag, hundarna har gått ca 2 km, knappt uppvärmda enligt hundarna, och jag tar mig inte upp på släden. Jag sitter på marken och håller i en släde med 5 taggade huskies framför.

Efter ett antal försök så tar jag mig upp på släden, men frågan är nu hur jag tar mig hem?! Jag kan inte riktigt stödja på foten utan att smärtan är outhärdlig, jag kan därför inte vända på spåret där vi står. Dessutom så vet jag om att det är vår svaga punkt, hundarna är inte tränade tillräckligt på att vända på ett smalt spår för att de ska kunna det på ett bra sätt. Nej, enklaste sättet är att köra en runda på ytterligare ca 10 km innan jag är hemma igen.

Jag köra den här rundan på dryga milen, jag ramlar med släden eftersom jag inte kan stödja på högerfoten. Jag ramlar med släden på ställen där jag inte borde göra det, det är inte tekniskt svåra ställen. Jag tar mig över de två vägövergångarna hem. Jag kommer hem med otroligt ont i foten. Eller snarare, otroligt ont i fotleden. När jag kommer upp på gården med hundarna tittar jag på klockan, jag tänker att jag kanske kan sätta mig framme i spannet med hundarna och tycka synd om mig själv till Morgan kommer hem. Klockan är ca 14.30, det är inget alternativ. Har jag tur så slutar Morgan kl 16, sen ska han köra hem, jag skulle behöva sitta där i två timmar i så fall. Har jag otur så slutar han en timme eller två timmar senare. Nej, jag får se till att ta hand om hundarna. Som tur är så är hundarna väldigt förstående till det låga tempot som jag håller, trots att de vanligtvis får bete sig lite hur som helst när jag går med de i selarna så gör de allt väldigt bra just nu. De går lugnt vid min sida trots att jag knappt kan gå utan snarare hoppar fram på ett ben.

När hundarna har fått komma in i sina hundgårdar och in i huset så lämnar jag släden och allting ute. Det fick Morgan ta hand om när han kom hem. Jag hade tillräckligt svårt att ta mig in själv i huset, in i värmen, av med skorna (inte det lättaste!) och ner i soffan för att bara tycka synd om mig själv. Jag ringen Morgan och berättar att han får hämta Mercedes hos henne kompis eftersom jag inte tar mig dit. Jag får direkt frågan "Vad har du nu gjort?!". Jo, tycker jag, det hände en grej när jag var ut med hundarna. Men vänta bara, fortsätter jag, jag behöver bara vila foten en dag eller två så är jag tillbaka på banan igen.

På kvällen hoppade jag runt på ett ben. Dagen efter använde jag kryckor då vi skulle till svärmor. Dagen därefter, på julafton, hoppade jag delvis på kryckor, men större delen av dagen hoppade jag bara på ett ben. Vi hade sen tidigare bestämt att vi skulle ut med hundarna och skotrar på julafton och grilla korv till lunch, och vi håller planerna även om vi skiftar plats på mig från hundsläden till skotern, och Morgan från skotern till hundsläden. Jag fick skotern framkörd till bron, fick köra skotern fram till grillstugan, sen fick jag hoppa på ett ben de korta bitarna som jag var tvungen att förflytta mig.

Nåja, det blev bättre och bättre, jag kunde stödja försiktigt på benet så länge jag hade det i rätt vinkel. Sen kunde jag stödja på det i lite större spann av vinklar osv. Det var inte förrän i januari, 3 veckor efter det hänt, som jag vänder mig till vården. Jag blir direkt hänvisade till en sjukgymnast som kan konstatera att jag har bristningar i hälsenan och ordentligt uttöjda ledband. På grund av hälsenan är det bra att jag har tagit det lugnt, risken för att den går av finns annars. Ledbanden är inte mycket att göra åt.

Just nu går jag under rehabilitering för hälsenan. Första etappen bestod av att jag skulle träna att stå på ett ben. Balansen blev sämre än en ettårings balans kändes det som, så det behövde verkligen tränas från grunden. Nu, efter ytterligare ett antal veckor, så ska jag bland annat träna på balansplatta med skor på mig.

När jag fick "diagnosen" så kändes det som att jag aldrig skulle få stå på hundsläden igen. Nu ser jag ett slut på det här. På plana ytor kan jag gå relativt bra, uppåt i trappor kan jag också går relativt bra. Neråt i trappor är ansträngt, och detsamma gäller uppåt och nedåt i lutande terräng. Mjuk terräng och knölig terräng och fortfarande också ansträngt, men även där känner jag av förbättringar.

Vi har ju köpt alaskan huskyvalpen Elsa, nu 10 veckor gammal. När jag är ute med henne på gårdsplanen, skottad och relativt plan, kan jag springa långsamt. Långsamma och korta joggingsteg där jag har 100 procent fokus på hur jag rör fötter och fotleder. För en månad sen kändes det som att jag aldrig skulle kunna göra det igen. Men jag kan fortfarande inte hoppa (inte ens lugnt och lågt), jag kan inte heller ta dessa hastiga rörelser som automatiskt kommer när något händer, utan att jag känner en otrolig smärta under ett bra tag därefter.

Säsongen 2017/2018 blev inte alls som jag hade tänkt mig. Jag hade pratat med chefen och kommit överens om att jag lägger upp mina arbetstider så att jag hinner träna hundarna i den mån som gör mig nöjd, jag hade tänkt debutera i Vindelälvsdraget med ett härligt gäng från Draghund i norr, jag hade tänkt testa ett nytt träningsupplägg som jag funderat och dividerat om lite fram och tillbaka för att få se hur hundarna svarar på det. Jag hade många tankar och planer kring hundträningen som därför inte har blivit av i år.

Ja, jag tycker lite synd om mig själv, men just nu ser jag ett slut på min sjukskrivning från hundträningen vilket gör det betydligt lättare än tidigare. Ge mig en månad till så hoppas jag att jag står på hundsläden igen, jag tror att det är möjligt. Tills dess blir hundträningen mera sporadisk än optimal eftersom Morgan tränar hundarna i den mån han har möjlighet att göra det.

  • Comments(0)//blogg.marklundjagerving.se/#post2

Säsongen 2017/2018

ÖvrigtPosted by Veronica Marklund Jägerving Sat, February 03, 2018 09:29:34
Den här säsongen blev inte riktigt som jag hade tänkt mig.

Barmarkssäsongen gick helt okej. Jag kanske inte kände mig helt nöjd med den mängd och distans som vi körde under barmarksperioden, men det känns som att man sällan blir nöjd på den biten. Sen kom en isig period när den mesta träningen "låg på is" på grund av skaderisken för hundarna. Därefter kom den första snön. Den första snön, som vi längtat och vi skulle äntligen få inviga släden för den här säsongen.

Jag tänkte dela upp och köra två mindre spann (4 respektive 5 hundar), men låter mig övertalas att ta alla nio hundar på en gång. Jag får hjälp att sela in alla i spannet och i mörkret så såg inte jag och troligen inte Morgan heller att det kommit ut en större snöklimp på spåret. Eller egentligen låg den precis på sidan om där vi skulle köra. Precis i starten tar vi, som du nog förstår, den större snöklimpen då hundarna håller lite mer åt vänster än de brukar och jag tippar med släden. Där ligger jag och släpar efter nio heltända hundar, och när jag passerar Morgan så lyckas jag slå undan hans ben. Morgan landar som tur är i mjuksnön, så ingen större skada skedd.

Hundarna stannar efter en kort bit, jag tar mig upp i stående position och fortsätter att köra.

Väl igång igen så springer hundarna på bra. Där vi skulle rakt fram väljer de att svänga vänster in på en oplogad väg. En väg där vi kört en del barmark. Inte vad jag tänkt, så jag ska hoppa på bromsen, men den har hakat fast högre upp. Det innebär att jag inte får stopp på de nio hundarna innan hela spannet är inne på den smala oplogade vägen.

Nåväl, tänker jag, Morgan kommer på skoter strax så jag åker in efter vägen eftersom det finns en vändplan längre fram. Hundarna springer på och ena hunden blir släpande. Framför ATV har han hängt på bra och vi har inte sett tendenser till att han inte skulle hinna med, så tanken hade inte slagit mig tidigare. Det är ett nytillskott. Han hinner inte släpa långt eftersom jag är med och ställer mig på bromsen. Försöker hålla nere farten, men det slutar med att han ändå får åka skoter då han inte trivs i spannet.

Någon kilometer senare är vi framme vid vändplanen. Vi ska vända hela spannet vilket vi inte gjort på det sättet förrän förra snösäsongen, så det resulterar i trassel. Mycket trassel. Och även slagsmål, blev inte några allvarliga skador, men trots allt blev det slagsmål mellan två av tikarna. Mitt i trasslet har vi en hund som lyckas slita sig, men som tur är håller han sig i närheten. Ingen fara det heller, även om det känns väldigt frustrerande just då.

Vägen tillbaka går bra. Men med tanke på hur dåligt allt hade gått så valde vi att åka hem efter några enstaka kilometer, istället för att haka i och fortsätta med den sträckan som vi egentligen hade tänkt köra.
Bilden är från höstträningen i Överstbyn framför ATV med en inlånad hund och nio egna. Framifrån (från vänster i respektive sektion): Yenna och Busa, Ronnie och Shakes, Lee och Kira (inlånad), Sky och Kjell, Balto och Storm.

När vi tagit oss iväg hemifrån känner jag hur mitt ena knä börjar skaka. Jag börjar känna av ena armen också. När vi kommer hem och tar hand om hundarna känner jag av, speciellt armen, än mer. När jag kommer in ser jag att armen på ett ställe svullnat upp och blivit en och en halv gånger sin vanliga bredd. Jag har fått ett blåmärke runt nästan hela armen på samma ställe. Kommande dagar klarar jag knappt av att lyfta fakturorna på jobbet (enstaka pappersblad) innan det börjar värka i armen. Efter några dagar/en vecka klarar jag av det bra men får fortfarande ont så länge jag gör någonting som är minst lilla tyngre med armen. Det blir bättre och bättre, så jag söker aldrig vård för det men misstänker en spricka i armen, vilket leder till att jag inte riktigt vågar åka ut med hundarna utan att ha sällskap med mig på skoter som kan ta över ifall någonting händer.

Knäet gjorde bara ont enstaka dagar när jag gick på det. Drygt en månad gör det fortfarande ont när jag belastar knäet på ett visst sätt, men det är ingenting jag brukar göra, så jag ser ingen anledning till att söka vård för det heller. Det blir bättre och bättre. Nu känns det bra, både i arm och knä.


Den här hundspannsturen leder till att jag har lärt mig följande:
1) Lita på magkänslan. Om jag hade lyssnat på min magkänsla så hade jag åkt med två småspann istället för ett större och mest troligt hade inte allt detta hänt.
2) Mitt större spann fungerar inte att köra i ett större spann, utan att uppdelat dragmässigt i två mindre spann.

Nåja, en månads tid när hundarna inte får den optimala träningen. Träningen blir av, men inte på det sättet som jag hade tänkt, hoppats eller velat. Men när armen väl är bra, där just innan jul, så tar jag ledigt från jobbet för att göra en nystart för min träningsplan med hundarna för den här säsongen. Det gick inte heller riktigt som tänkt, fortsättning följer...

  • Comments(0)//blogg.marklundjagerving.se/#post1